JossanAdriana

Tänkte berätta lite om min och Adrianas vänskap.
Iallafall min syn på det hela.

Vi gick på samma dagis utan att knappt märka varann.
Vi började senare i samma lekis och senare i samma klass i 1: an.
Tiden gick. Hon var med sina lekkamrater och jag med mina.
Jag tyckte alltid hon var den där petiga och lite konstiga tjejen.
Man vart alltid irriterad när hon skulle läsa i klassrummet för hon läste så sakta..

Tiden gick och gick. En dag ute på lekplatsen i 2: an var Adriana "övergiven" och ensam.( Hennes kompis va sjuk)

Adriana: Ska vi leka?
Jossan:  Nae jag kan inte idag för jag är med mina andra kompisar men imorgon.

Nästa morgon gick jag fram ocg fråga om vi skulle leka.
Då gjorde vi det..vi körde gladiatorerna med varanndra och vi märkte hur kul vi hade redan då.

Det fortsatte i samma stil. Vi "lekte" varje dag och hade riktigt roligt tillsammans. Hon var inte alls den "divan" jag trodde hon var.

Idag har vi gjort och upplevt det flesta tillsammans. Vi har delat glädje, sorg och nästan allt. Vi tjaffsar varje dag men det gör oss bara starkare. Ibland brukar jag tänka hur dte skulle va om adriana bodde på andra sidan jordklotet. Då hade jag missat allt de underbara som jag vart med om tillsammans med henne.

Snart slutar vi nian.Vi kanske går i samma sola, kanske inte. Men jag vet att vi alltid kommer vara vänner. En sån här vänskap går inte att bara glömma...
Då kännde vi att om vi gjort allt tillsammans var vi tvungna att skapa en blogg tillsammans också.
Det var bara ett måste.









oj oj mycket text...Förstår om ingen orkar läsa
men ändå gulligt

/Adriana